Är du en god lyssnare? Gammal fråga – men vad är svaret, vad är en god lyssnare?
Maken och jag sitter i soffan, vi talar bilar. Ska vi leasa, ska vi köpa, ska vi sälja? Vi har olika behov, det är helt klart, olika syn på ekonomin och jag känner ett stark längtan efter att stänga öronen.
Är jag helt ärlig vill jag inte ha en öppen diskussion. Jag vill sticka huvudet under kudden, låtsas som om frågan inte finns och jag vill definitivt inte veta vad maken tycker.
Det är då jag får smäll på fingrarna av Bernard T. Ferrari, läkare och konsult som skrivit en ny bok, Power listening, om faran med att inte lyssna. Vill du fatta vettiga beslut – hör med de andra, är hans absoluta råd.
Först den svåra frågan: Vad händer i dig när du talar med någon annan? Var ärlig, uppmanar han, de flesta av oss lurar oss själva. Var är din koncentration, inne i ditt eget huvud, eller framme hos den andre? Hur handskas du med din vilja? Är den öppen eller helt inriktad mot vad du själv vill? Och dina känslor, hur gör du med dem? Klarar du av att separera vågorna av glädje, irritation, nyfikenhet, förundran och misstänksamhet från de ord som den andra säger, eller blandar du ihop dem? Färgar du den andras tankar och åsikter med dina reaktioner på dem?
Jag rodnar, eller snarare, jag tar åt mig. Repeterar den där bilkonversationen och ser hur jag hela tiden befinner mig enbart i mitt eget huvud, hur jag till och med skjuter bort det maken säger, bort i ett vardagsrumshörnet, håller det ifrån mig och uttrycker med hela min kropp min egen vilja.
Sex typlyssnare har Ferrari skapat. Vem av dem är jag?
OPONIONSLEDAREN ...
... är personen som egentligen redan bestämt sig men låtsas att han lyssnar till andra människor för att få dem att tro att de har varit med och fattat beslutet. Allt han eller hon (här borde det förstås i dessa dagar vara hen) som inte passar in passerar rakt igenom honom, som om det aldrig var sagt.
SURPUPPAN ...
... lyssnar inte därför att det inte är någon idé. Han eller hon har rätt, alla andra är mindre begåvade. Redan innan den andre öppnat munnen är han eller hon dömd.
RUBRIKSÄTTAREN ...
... ställer frågor som egentligen är påståenden: Så du menar att ... och innan den andre hunnit svara, kommer ännu en fråga: Det skulle betyda att ... eller hur? eller Är det inte så att din ... innebär att? Munnen går, och skulle Rubriksättaren få kritik så svarar han eller hon: Men jag har inte pratat, jag har bara ställt frågor.
BEVARAREN ...
... vill egentligen inte komma någonstans. Pratar lika mycket som rubriksättaren, men är mer sofistikerad. Långa haranger som på ytan verkar dialogskapande, men som i realiteten bara är cirkelresonemang. När samtalet är slut har man egentligen inte kommit någonstans, och man kan tänka att Bevararen redan i sin första mening gömde ett "Vad-var-det-jag-sa?".
SVARSMASKINEN ...
... (ajajaj, nu gör det ont, nu träffar en pil) sätter igång att lösa problem innan de ens är formulerade. Inte så att han eller hon (i den här situationen är hen ganska bra) som Opinonsledaren redan bestämt sig, nej, Svarsmaskinen är inte ute efter att ha rätt, hon vill betyda något, vara oumbärlig, göra intryck, visa att hon kan tillföra något viktigt.
BLUFFEN ...
... ser ut som om han eller hon lyssnar. Ställer rätt frågor, ser intresserad ut, men när det kommer till kritan så har det du sagt gått in genom ena örat och ut genom det andra. Han struntar helt enkelt i vad du har att framföra. Kanske beror det på att han redan bestämt sig, kanske på att han har annat att tänka på eller så inser han att det inte är pk att avfärda just dig.
Gör självdiagnos.
Svarsmaskinen är jag i många situationer, för många. Både därför att jag vill bidra, men också för att mitt huvud är konstruerat på det sättet, en ständig ström av lösningar.
Bevararen kan jag vara när jag vet vad jag vill men har för mycket skuldkänslor för att hävda mig rakt upp och ner. Och så är jag en typ som Ferrari inte tagit med:
FEGISEN ...
... som är rädd för att fatta beslut och därför håller samtalet igång fullt medveten om att han eller hon inte vill lyssna för att hon egentligen inte vill komma fram till något.
Jag vill inte ta något bilbeslut.
Jag vill låtsas att den frågan inte finns.
