"Jag tror inte 

längre på lyckan!"

Häromdagen ringde en man sent på kvällen. Han hade hittat mitt namn på nätet, förstod att jag var intresserad av vad det är att vara människa och han hade en fråga:

"Vet du vad som händer med oss efter döden."

"Nej", svarade jag, "jag tror inte någon vet, vi måste bara vila i osäkerheten."

"Jaaa", sa mannen sakta och jag skyndade mig att lägga till.

"Men Maken har haft en nära döden uppelvelse i tioårsålder och han säger att det är det finaste han någonsin varit med om. Musik och ljus och glädje."

Och så flödade samtalet vidare och till slut konstaterade vi att de flesta av oss lever i en illusion. Vi inbillar oss att marken är stabil, att jaget finns och att döden är något som vi får syssla med sedan, då någon gång, när det kanske händer. Eller som det stod i någon av de första broschyrerna som uppmanade människor att donera sina organ: Om du dör ... Fast i realiteten lever vi på en roterande pytteliten planet mitt i ett oändligt unviersum som är i ständig förändring, och vi med det. Och döden – ja den kan komma vilken sekund som helst.

Så igår mötte jag min vän Olivier Winghart på gatan. Olivier som är buddhist och terapeut och också är student på den kurs jag går om det existentiella samtalet på Södertörns högskola.

Jag tog upp samtalet med honom, hur ser han som buddhist på det här med livet och döden och stabiliteten i en människas liv.

" Vill du verkligen födjupa dig ska jag skicka dig ett klipp", sa Olivier och nu förmedlar jag det till er.

Varsågod: En timme för den som tillsammans med Darryl Bailey vill utmana sin världsbild.

There is no body, there is no body, there is only love.

Känner mig lite sorgesen idag trots solen och värmen. Vet inte varför men känner för att hänge mig lite och låter därför dagens arbete ackompanjeras av låtar i moll.

I mitt nyhetsflöde dyker det då upp en artikel om forskaren på Duke Unviersity som undersökt hur tal, musik och känslor hänger ihop. De har analyserat musik från olika kulturer för att sedan fråga människor hur de uppfattar musiken. Och trots att melodierna låter så olika så visar det sig att vi är lika. Oavsett var man bor tolkar vi moll som ledsen musik och dur som glad.

Orsaken tror forskarna är att musiken bygger på talets språkmelodi som följer samma system. Vi talar i dur när vi är "uppåt", och i moll när vi är "nedstämda".

Källa: Science Daily.

Vad kommer efter KBT och mindfullness frågar jag mig ibland. Vilken form av självundersökning kommer att locka oss vilsna 2000-talister när vi kontrollerat vårt sinne och lärt oss andas och uppleva nuet med metoder som understöds av vetenskapen.

Is this idealised transference or should I enjoy a compliment? Um ...

Och så undrar man förstås hur det ska gå för James och varför i all fridens namn han stjäl trots sin höga lön.

Intervju med författaren HÄR.